Mitt liv som giraff

I september 2003 kom det till mig att jag skulle måla en giraff. Den tanken sysselsatte mig i flera veckor. Motstridigt började jag att söka efter en giraffbild, som skulle inspirera mig till att börja skapandet. I böckerna därhemma fann jag ingen lockande bild. Jag besökte Stockholms stadsbibliotek, även barnboksavdelningen, men hittade ingen inspirerande giraffbild. Jag gav mer eller mindre upp sökandet.

Min väg till affären är densamma varje dag, byter bara sida lite då och då. Denna förmiddag drogs jag över till andra sidan gatan, kikade in i ett kontorsfönster och där hängde ett foto på en giraff. Så fantastiskt vacker.! Det kändes som vi fick ögonkontakt. En euforisk lyckokänsla vibrerade i hela mitt hjärta. Äntligen möttes vi! Omtumlad knackade jag på och en kvinna öppnade. Jag berättade med klappande hjärta att jag gärna ville låna den bedårande bilden, för att bli inspirerad till att måla en giraff. Hon förstod inte alls.vad jag var ute efter. Jag gick nedslagen hemåt utan giraffbilden. Hemkommen såg jag att det var just den bilden som skulle hjälpa mig att komma igång, så jag bestämde mig för att göra ett nytt försök nästa dag, en fredag.

Den här gången öppnade en man. Han lånade utan krumbukter ut fotot över helgen på ett villkor - att jag kom tillbaka och visade upp resultatet. Väl hemma igen tog jag fram penslar och färg, satte på musik, placerade staffliet i köket (bäst ljus där) och upplevde att jag genast fick en djup kontakt med giraffen på bilden. Några timmar senare fanns där en målad själfull giraff. Så vacker! Det hade gått lekande lätt! Som enrytmisk dans. Rörd till tårar betraktade jag bilden och såg att det bara var en liten unge. Ödmjukt vidrörde den mitt hjärta.

Min dotter Hanna och hennes kille Per fick tavlan i julklapp. I tavlan fanns en ”inbyggd” önskan om en snar tillökning.

Januari 2004 deltog jag i en workshop. Under en övning, med ögonbindlar, rensade vi rädslor. Skrik och gråt hördes. Jag låg alldeles tyst och helt orörlig. Plötsligt hörde jag rytmiska trumslag! Det lät som bekanta, afrikanska trummor. Sakta fick jag liv och stapplande reste jag mig upp och började dansa – afrikansk rytmer – upplevde jag det som. Mina ben och fötter levde sitt eget liv, rytmen blev mer och mer intensiv och jag dansade otröttligt vidare. Framför mig såg jag inre bilder, som på en film från Afrikas savanner. Kände igen vackra, färggranna tyger på kvinnor, som jag målat och till slut såg jag mig själv som den giraffunge jag målat. Det var jag som rädd och ledsen sprang omkring på savannen och letade efter min mamma...

Tre månader senare, när jag kom hem från Indien fick jag veta att jag skulle bli mormor!

För min tacksamhet finns inga gränser. Tack!